Äntligen ifrågasätts den orimliga statusen för renskötseln

Det var på tiden.

I decennier har Sverige låtsats att det är fullt rimligt att en mycket liten näring, med mycket begränsad ekonomisk betydelse, ska kunna lägga en blöt filt över enorma delar av landet. Inte över ett kvarter. Inte över en kommun. Utan över ungefär halva Sveriges yta.

Det är klart att det till slut måste börja ifrågasättas.

För det här är kärnan i problemet: renskötseln har givits en status som är groteskt mycket större än verksamheten i sig. Renbetesrätt råder över ungefär 50 procent av Sverige. Samtidigt finns det enligt Sametinget omkring 5 000 renägare och drygt 1 000 yrkesverksamma renskötare i landet. Det säger sig självt att proportionerna har tappats bort någonstans längs vägen.

Och nej, detta är inte ett angrepp på samer som folk. Det är heller inte ett ifrågasättande av kulturhistoria, språk eller samiska rättigheter i största allmänhet. Det här handlar om något mycket mer jordnära: om rimlighet. Om balans. Om att en verksamhet som i praktiken på många håll börjar likna en starkt skyddad särnäring inte kan fortsätta ha en nästan helig vetoroll över annan markanvändning.

För vad har den här ordningen lett till?

Den har lett till att vindkraft bromsas eller fördyras därför att rennäringen väger tungt i tillståndsprövningen i de sex nordligaste länen. Den har lett till konflikter där gruvprojekt stoppas eller pressas tillbaka med hänvisning till flyttleder och betesmarker. Den har lett till att skogsbruket i norr i praktiken tvingats backa, samplanera och minska avverkningstakten kraftigt när renskötselintresset satts i förarsätet. Det är inte teori. Det är sådant som redan har hänt.

Och det är där många vanliga människor till slut tappar tålamodet.

För den som vill bygga något, investera något, dra fram något, utveckla något eller ens planera långsiktigt i norra Sverige möter inte sällan samma luddiga realitet: här finns ett riksintresse för rennäringen, och det kan väga väldigt tungt. Resultatet blir osäkerhet, förseningar, högre kostnader och en känsla av att staten har abdikerat från sitt eget ansvar att prioritera mellan motstående intressen.

Det är inte seriöst styrt land. Det är ett systemfel.

Vi måste kunna säga två saker samtidigt.

Ja, samisk kultur ska respekteras.

Och ja, renskötsel kan inte automatiskt väga tyngre än skogsbruk, energi, industri, infrastruktur, bostäder och lokal utveckling bara därför att den historiskt fått en närmast mytisk särställning.

För sanningen är att Sverige i för stor utsträckning har gjort rennäringen till symbolpolitik. Staten har inte velat ta i den svåra avvägningen, och därför har man låtit resten av samhället bära kostnaden. Kommuner, företag, markägare och boende har fått leva med ett system där små grupper kan påverka mycket stora områden, ofta utan att vanliga människor ens förstår hur det gått till.

Det är inte hållbart.

Inte heller är det rimligt att en näring med låg total ekonomisk tyngd ska ges en sådan särställning att den i praktiken försvårar tusentals andra människors möjlighet att skapa jobb, energi, tillväxt och framtidstro. Det betyder inte att renskötsel ska förbjudas. Det betyder att den ska behandlas som vad den är: ett intresse bland flera, inte ett överintresse ovanför andra. Även äldre analyser och offentliga sammanställningar beskriver rennäringens ekonomiska betydelse som liten jämfört med exempelvis skogsbruk, vattenkraft och gruvnäring.

Det är därför det är så befriande när någon till slut säger det uppenbara högt: rennäringen ska inte längre vara riksintresse.

Bra.

För Sverige behöver mindre helighet och mer vuxen avvägning.

Mindre symbolpolitik och mer konsekvens.

Mindre “allt är omöjligt här” och mer “hur använder vi marken på bästa sätt för flest människor, med rimlig hänsyn till alla”.

Att ifrågasätta renskötselns nuvarande status är inte extremt. Det extrema är att den fått vara så här orimlig så länge.

Låt det vara början på slutet för den våta filt som alltför länge lagts över halva Sverige.