Carl-Oskar Bohlin kan inte ansvara för en ryssbot – men någon måste ansvara för kommentaren

Vem ansvarar egentligen för en kommentar?

SVT publicerade den 22 september dokumentären Svenska smärtpunkter – Drevet, om toppolitikers kritik mot medier och vilka konsekvenser sådan kritik kan få. I samband med intervjun har ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), invänt mot tanken att han skulle kunna bära ansvar för vad andra användare skriver efter hans inlägg på X.

Det väcker en intressant principiell fråga:

Vem ansvarar egentligen för en kommentar?

På traditionella sociala medier är svaret inte alltid så enkelt som det borde vara.

Den som skriver ett inlägg är naturligtvis ansvarig för det egna innehållet. Men under inlägget kan sedan tusentals andra konton dyka upp. Där finns anhängare och motståndare. Där finns människor som skämtar, provocerar eller uttrycker sig grovt.

Men där kan också finnas konton som över huvud taget inte representerar den person de utger sig för att vara.

Problemet är inte hypotetiskt

Bara några veckor före den aktuella debatten offentliggjorde Myndigheten för psykologiskt försvar, MPF, sin kartläggning av botnätverket ”Holiday”.

Nätverket bestod enligt myndigheten av omkring 1 200 konton på X och hade under 2025 och 2026 producerat mer än 50 000 inlägg, kommentarer och delningar. Enligt MPF användes nätverket för otillbörlig informationspåverkan mot Sverige och andra länder. Myndigheten bedömde att en statlig aktör hade köpt tillgång till nätverket.

MPF beskriver också hur botar, falska identiteter, så kallade sockpuppets och koordinerade grupper kan användas som delar av informationspåverkan.

Det gör ansvarsdiskussionen betydligt mer komplicerad.

Anta att en minister, journalist eller debattör publicerar ett helt legitimt inlägg.

Under inlägget dyker hundratals aggressiva kommentarer upp.

Vem skapade dem?

Vanliga svenska användare?

Fem personer med femtio konton var?

Automatiserade konton?

En organiserad kampanj?

En främmande stats påverkansoperation?

På en plattform där identiteten bakom ett konto är okänd kan den som publicerade ursprungsinlägget omöjligen känna till svaret.

Från avsändaransvar till kollektivt ansvar

Här uppstår ett märkligt problem.

Om en offentlig person förväntas bära ett långtgående ansvar inte bara för vad personen själv skriver, utan även för reaktionerna från okända konton som följer därefter, börjar två helt olika saker blandas samman.

Ansvar för den egna kommunikationen.

Och ansvar för andra människors – eller maskiners – kommunikation.

Det är inte samma sak.

Det betyder inte att inflytelserika personer saknar ansvar för hur de uttrycker sig. Ordval, anklagelser och uppmaningar kan naturligtvis diskuteras och granskas.

Men själva kommentaren bör också ha en avsändare.

Och där är dagens stora sociala plattformar märkligt konstruerade.

De ger varje konto en röst, men ger oss mycket begränsad kunskap om vem som faktiskt håller i megafonen.

Tänk om varje kommentar faktiskt hade en avsändare

Undertecknat bygger på en annan princip.

När en person publicerar eller kommenterar identifierar personen sig med BankID.

BankID är en svensk tjänst för elektronisk identifiering och underskrift.

Det förändrar inte vilka åsikter människor får uttrycka.

Det förändrar vem som måste stå bakom dem.

Carl-Oskar Bohlin ansvarar då för det Carl-Oskar Bohlin skriver.

En journalist ansvarar för det journalisten skriver.

En kritiker ansvarar för kritiken.

En anhängare ansvarar för sitt beröm.

Och den som skriver en kommentar kan inte samtidigt gömma sig bakom femtio nyregistrerade konton.

Det är en annan ansvarsfördelning än den vi blivit vana vid på sociala medier.

BankID löser inte all informationspåverkan

Det vore samtidigt fel att hävda att identifiering automatiskt gör en plattform immun mot påverkan.

En verklig person kan delta i en koordinerad kampanj. Människor kan få betalt för att sprida budskap. Identiteter och autentiseringsuppgifter kan missbrukas.

MPF har exempelvis beskrivit hur ryska aktörer under 2025 använde eller rekryterade verkliga personer för att föra fram budskap och kommentarer.

Men BankID förändrar ekonomin och skalan.

Ett automatiserat botnät kan relativt enkelt skapa och kontrollera stora mängder traditionella sociala mediekonton.

Att skapa tusentals självständiga svenska personer med fungerande svensk e-legitimation är någonting helt annat.

Den typen av identitetskrav stänger därför ute en stor kategori av anonyma och automatiserade konton, även om det inte eliminerar all möjlig manipulation.

Det kanske är där nästa generations samhällsdebatt börjar

Under lång tid har internet utvecklats åt motsatt håll.

Vi har maximerat räckvidd, snabbhet och engagemang.

Ett konto kan skapas på några minuter. Ett inlägg kan få miljontals visningar. Tusentals kommentarer kan produceras utan att läsaren egentligen vet vilka människor som finns bakom dem.

När samhället samtidigt försöker bygga motståndskraft mot utländsk informationspåverkan uppstår en uppenbar spänning.

Regeringen har själv beskrivit otillbörlig informationspåverkan och försök till påverkan från främmande makt som ett allvarligt hot och har prioriterat arbetet med psykologiskt försvar.

Då är frågan inte bara vad människor får säga.

En minst lika intressant fråga är:

Vet vi vem som säger det?

Undertecknats modell ger ett möjligt svar.

Inte genom att göra den som startar en diskussion ansvarig för alla som deltar i den.

Utan genom att skapa en teknisk struktur där varje deltagare kan knytas till sitt eget bidrag.

I ett sådant system blir ansvarsfördelningen betydligt tydligare:

Jag skriver. Jag identifierar mig. Jag står för mina ord.

Det är en princip värd att diskutera när allt större delar av den demokratiska samhällsdebatten sker på plattformar där vi inte längre med säkerhet vet vem – eller vad – vi egentligen debatterar med.