Samma ord måste bedömas lika – oavsett partifärg

Jag försvarar inte Richard Jomshofs ordval. Att kalla Anders Lindberg eller Magdalena Andersson för quislingar är att anklaga dem för förräderi. Det är ett allvarligt påstående som kräver mycket starka belägg. Saknas sådana är det inte modigt klarspråk, utan ett glåpord som för debatten längre bort från sanningen.

Den rimliga invändningen mot Jomshof är därför enkel: Vad har de konkret gjort som motiverar ordet? Lägg fram handlingarna, resonemanget och bevisen. Kan man inte göra det ska man dra tillbaka anklagelsen.

Men ett dåligt ordval blir inte bättre hanterat genom ett lika dåligt resonemang.

I den efterföljande debatten har ordet quisling beskrivits som ett möjligt förtäckt hot, eftersom Vidkun Quisling dömdes till döden och avrättades efter andra världskriget. Jomshofs bildmontage gjorde utan tvekan jämförelsen mer personlig och aggressiv. Sammanhanget spelar roll och verkliga hot mot journalister måste alltid tas på allvar. Men det innebär inte att avrättningen automatiskt ingår i ordets betydelse.

En eponym är ett ord som bildats av ett namn. I svenskan betyder quisling landsförrädare. När ett personnamn har blivit ett allmänt ord följer inte hela den historiska personens biografi, liv och död med varje gång ordet används. Att Vidkun Quisling avrättades innebär därför inte att den som kallar någon för en quisling automatiskt säger att personen bör avrättas. Så fungerar inte språk.

Ett uttryck kan naturligtvis bli hotfullt genom sitt sammanhang, sin avsändare eller genom andra formuleringar som omger det. Men då måste hotet visas i just det sammanhanget. Man kan inte ersätta belägg med en associationskedja: Quisling avrättades, alltså måste alla som använder eponymen önska samma öde åt den de kritiserar.

Det blir särskilt märkligt eftersom Anders Lindberg själv tidigare har förklarat precis hur denna sorts språk fungerar. År 2018 skrev han att Franz von Papen var ”lika mycket en historisk person som ett begrepp, som Vidkun Quisling”. Därefter använde han von Papen som ett politiskt begrepp för att beskriva Ulf Kristerssons strategi gentemot Sverigedemokraterna. När Lindberg nu svarar ”De sköt Quisling” lämnar han sin egen tidigare språkförståelse och låter i stället den historiska personens öde bli en del av eponymens nutida betydelse.

Det betyder inte att Lindbergs jämförelse och Jomshofs anklagelse är identiska eller lika välgrundade. Att jämföra en politisk strategi med von Papens agerande är inte exakt samma sak som att direkt kalla en person landsförrädare. Men den språkliga mekanismen är densamma. Man kan inte använda historiska personnamn som politiska begrepp när man angriper andra och sedan förneka att sådana begrepp existerar när man själv blir angripen.

År 2007 kallade dåvarande Vänsterpartiledaren Lars Ohly Jimmie Åkesson för quisling. Ohly nöjde sig inte med själva eponymen utan förklarade: ”Det är en quisling vi ser här, det är en medlöpare, en förrädare.”

Den som i dag menar att ordet quisling i sig är ett underförstått avrättningshot måste därför svara på en enkel fråga: Hotade Lars Ohly Jimmie Åkesson till livet?

Om svaret är nej faller teorin om att avrättningen automatiskt följer med ordet. Om svaret är ja måste man förklara varför samma slutsats och samma politiska indignation inte tillämpas oavsett avsändare.

Den konsekventa hållningen är inte att ursäkta Jomshof med hänvisning till Ohly. Den konsekventa hållningen är att säga att båda använde ett onödigt, grovt och sannolikt oriktigt tillmäle. Samma ord ska bedömas efter samma måttstock.

Här har Aftonbladets ledarsida ett särskilt ansvar. Den har under lång tid bidragit till ett debattklimat där maximalistiska och personligt nedvärderande formuleringar har blivit vardag. Bläddrar man bland rubrikerna blir resultatet stundtals ett lexikon över politiska elakheter: ”Nästan alla våra problem börjar med Ebba Busch”, ”Ebba Busch sitter i spritlobbyns knä” och ”Ljuger desperat om feminister och Charlie Kirk”.

En ledarsida ska få vara skarp, polemisk och partisk. Men när personligt förakt och värsta möjliga tolkning av motståndarens avsikter blir återkommande stilgrepp får det konsekvenser. Då normaliseras ett språk där politiska motståndare inte bara har fel, utan framställs som lögnare, förrädare, moraliskt förkastliga eller ansvariga för nästan allt som går dåligt.

Detta ger inte andra rätt att svara med samma mynt. Tvärtom. Det innebär att den som vill städa upp i det politiska samtalet måste börja med den egna sidan.

Vi kan inte skapa en offentlighet där människor med ”fel” politisk hemvist förväntas tåla sådant som blir en demokratisk kris när det riktas mot rätt personer. När avsändarens partifärg avgör hur ett ord ska tolkas bedömer vi inte längre orden och handlingarna. Då bedömer vi människors värde och trovärdighet efter politisk tillhörighet.

Det leder inte till ett bättre land.

Vi måste sluta tävla i att läsa in värsta möjliga avsikt hos våra motståndare och bästa möjliga avsikt hos våra vänner. Vi måste sluta kalla varandra fula saker och i stället försöka komma så nära sanningen som möjligt.

Vad sades faktiskt? Vilka belägg finns? Är anklagelsen proportionerlig? Skulle jag göra samma bedömning om rollerna och partierna var ombytta?

Ett glåpord är illa. Ett verkligt hot är betydligt allvarligare. Vi måste kunna fördöma det första utan att automatiskt kalla det för det andra. Annars urvattnar vi begreppet hot samtidigt som vi gör ett hederligt politiskt meningsutbyte omöjligt.

Jag försvarar alltså inte ordet quisling. Jag försvarar en enklare och viktigare princip:

Samma ord. Samma betydelse. Samma beviskrav. Samma respekt – oavsett partifärg.